(Insändt.) Några ord med anledning af den af professor Ribbing väckta och af statsutskottet afstyrkta motion om förhöjning af elementarlärarnes löner. Det var icke oväntadt, att denna motion redan inom statsutskottet skulle möta afslag. Frågan gällde här flera tusen riksdalers årlig tillökning i de skattdragandes redan nog tunga börda, och elementarläroverken äro en tärande kräfta i statens utgiftskonto. Motionen väcktes dock helt säkert ej utan talande skäl, och man kan vara förvissad om att statsutskottet erkännt deras fulla giltighet, samt att motionens afslag blott berott på den enkla grund, att staten ej för närvarande har råd till så verkligen stora utgifter. Med anledning likväl af fotta afslag vågar insändaren framkasta följande rågor: 1:o. En graduerad och ograduerad åtnjuta samma lönevilkor, sedan de fått ordinarie adjunktseller kollegabefattning. Den ograduerade inträder iskolans tjenst genast efter aflagd studentexamen, uppbär 750 och efter aflagdt prof 1000 rdr i årligt arvode under sina kompetensår. Den graduerade måste under 3, 4, 5 års tid göra lika stora, om icke större, utgifter vid akademien, som den ograduerade har inkomster under kompetensåren. Den sednare tillträder alltså sin ordinarie tjenst efter att hafva uppburit af staten 4 a 5000 rår, den förre efter att hafva gjort omkostnader, oftast genom skuldsättning, till ett belopp af omkring 4 å 5000 rdr. Hvem befinner sig sålunda såsom ordinarie adjunkt eller kollega i fördelaktigare vilkor, den graduerade med stor skuld, eller den ograduerade, som vid tillträdet af sin tjenst bör anses kunna vara skuldfri. Följer icke häraf att det är en stor galenskap att taga graden, för att blifva adjunkt eller kollega? I fråga om löneförhöjning, hvem af dessa bör först komma i åtanka? 2:0. Om det också är sannt, att den graduerade kan blifva lektor eller rektor, så frågas likväl, om icke ett blott obetydligt antal adjunkter kan ega förhoppning att blifva utnämnda till sådane platser, då dessa. äro så få i förhållande till adjunkternas och kollegernas antal och dessutom vanligen docenter erhålla dem? 3:o. Den lägsta lektorslönen är dubbelt större än den lägsta adjunktslönen. Hvem af dessa bör i fråga om löneförhöjning komma först i åtanka, lektorn eller adjunkten? 4:0. Anser man verkligen, att kunskaper så litet fordras för ett riktigt uppfyllande af adjunktsoch kollegatjenst, att å ena sidan den ograduerade bör ega lika lönev.lkor med den graduerade, och åandra sidan en lektor dubbelt större lön än den graduerade adjunkten, som likväl mången gång måste inträda i lektorns tjenstgöring? Härmed vilja vi dock icke hafva sagt, att icke mången ograduerad adjunkt är skickligare och kunskapsrikare än mången graduerad. 5:o. En telegrafassistent lärer numera få i lön 1200 rdr, emedan han ej kan lefva på mindre. Ar det då billigt, att den graduerade adjunkten skall nöja sig med 1000 rdr, ehuru han häraf oftast måste utbetala en stor del till dryga räntor? Berätigar icke graden till lika stor lön, som elevexamen ör telegratverket? 6:0. Om staten ej är i tillfälle att uppflytta alla elementarlärarne i högre lönegrad, månne icke riksens ständer ändock skulle kunna förbättra vilkoren för några af dem och höja de graduerade adjunkternas 1:a lönegrad till 1500 rdr. Eller, om detta är förmycket begärdt, hvarför icke låta dem räkna tre år för graden för blifvande uppflyttning i högre lönegrad, eller deras extraordinarie tjensteår? Det är just vid sitt första inträde i skolans tjenst, som elementarläraren är i högsta behof af tillräcklig lön, då han ansättes af kreditorer från akademien och stora räntor måste utbetalas. Vinner staten och skolan derpå att elementarläraren bortspiller sin bästa tid och sina bästa krafter med vigilans? Eller månne denna piggar upp honom till förökadt nit inom skolan? Landskansliernas lagsökningsdiarier visa nog allför tydligt, att en påökning af adjunkternas löner är högst behöflig. 7:0. Det är så visliga stäldt, att några landssekreterare sitta med inkomster på 30, 40 ja 50,000 rdr; under det andra tjenstemän ofta få lida nöd och lagsökta skatta till dessa enorma inkomster. Om en liten indragning på dessas guldregn gjordes, månne icke staten skulle få medel att lätta många behöfvande tjenstemäns bördor? Detta onaturliga rhållande, att den ene tjenstemannen har furstga inkomster, ryckta från armodet och nöden, den dre alltför otillräckliga, men genom arbete väl örtjenta, torde icke förr blifva afskaffadt, än den nya representationen tagit hand om sakerna. —7r .