skrifvelse till de demokratiska sällskapen i Grekland, hvilka utnämt honom till sin hedersledamot. Brefvet har följande lydelse: Mina dyra vänner! Jag icke blott mottager den erbjudna platsen i edert sällskap, utan jag tackar eder innerligt för det förtroende mig visats. Jag skall med samma hängifvenhet tjena Greklands som mitt eget lands sak och betraktar eder säsom bröder. Må Leonidas gamla klassiska jord afskudda sitt ok, och den skönaste dag i mitt lif skall blifva den, då jag får inträda i edra led. Hos det italienska folket har i närvarande stund den krigiska stämningen ostridigt öfver handen. Man inser nemligen att redan den finansiella ställningen fordrar skyndsam handling, så vida icke landet skall alldeles förblöda. Ett krig mean Italien och Österrike skulle också snarare gagna in skada det förras finanser, enär det gåfve regeringen tillfälle att anlita utvägar, som hon under sakernas normala skick ej vågar tillgripa, och nationen gerna skulle göra äfven de största uppoffringar, så snart kriget väl vore börjadt. En finansiel katastrof är för Italien att motse endast i händelse de nu rådande krigiska sympatierna ännu en gång blefve gäckade. Den som lefver här i Italien och är förtrogen med dess ställningar och förhållanden vet, att dess folk skulle vilja våga allt för att bringa sitt enhetsverk till fullbordan, men att 200 millioner i nya skatter, dem regeringen är nödsakad att äska, tyvärr icke kunna utan stora omstörtningar uppbringas. Man är för öfrigt i hela Italien öfvertygad derom, att den i dag efter tre veckors ferier åter församlade kammaren har en helt kort lifstid öfrig. I sjelfva Palazzo Vecchio i Florens gör man sig icke mera några illusioner, helst äfven större delen af de deputerade svärmar för att genast få krigsför klaringen mot Osterrike utfärdad.