Dagens Nyheter – 25 april 1866, sida 1

Blanche efterkom uppmaningen. Alberies kropp låg utsträckt på golfvet derinne i alldeles samma ställning som Philip lagt honom den dag då mordet skett. Hafvudet var genomborradt af en pistolkula. Man skulle ha kunnat tro att han dött för knappt en timma sedan. Nära intill bans ansigte satt en korp på en trädspån; denne höll hufvudet under vingen och tycktes sofva. Gossen samlade ihop de stenar han nyss borttagit från ingången till kojan och lade dem ånyo på deras plats. Å Snart var den öppning han åstadkommit åter igenmurad, och nu befunno sig han och hans mor så att säga lefvande begrafna i det rum som under så många år tjenat till grafkor åt Alberic. — Här är jag, min trolofvade . . här är jag, min make... sade Blanche, i det hon lutade sitt bleka hufvud mot likets bröst. Den dödes armar höjdes långsamt upp och slöto sig kring Blanches lif. Barnet lade sig ned vid fadrens fötter... Följande natt rasade i denna trakt en förfärlig orkan, en sådan, hvartill ingen af då lefvande personer någonsin varit vittne. En vindstöt upplyftade och bortförde taket på den lilla ziguenar-kojan i skogen. Afven en af väggarne störtade omkull. Man påträffade tre lik derinne, och man begrafde dem.