Dagens Nyheter – 25 april 1866, sida 1

tycktes icke alls tveka om vägen. Blanche lät honom föra sig hvart han behagade. Efter en stunds förlopp frågade hon: — Skola vi bry oss om att gå längre .... Har du något bestämdt mål för promenaden? Gossen stannade. Han betraktade sin mor med sällsam min. Derpå sade han: — Min far besökte mig äfven i natt... — Ah! utropade Blanche. Barnet återtog: — Han önskar träffa er, min mor... — Det är således till honom du nu förer mig? Alberic gjorde en jakande åtbörd med hufvudet. Blanche slog ihop händerna och höjde dem mot himlen. — Gud vare lofvad! hviskade hon. Kanske skall min långa sorgetid nu slutas. Och hon fortfor att följa sin son, som allt mer och mer påskyndade sina steg. Andtligen stannade gossen. De befunno sig då utanför en koja, som såg ut att vara mycket förfallen. Denna koja håde ingen dörr; men ingången till densamma var tilltäppt medelst stenar, lagda ofvanpå hvarandra. — Här är det, min mor, sade gossen. Och han började lyfta undan den ena efter den andra af de stenar, som stängde ingången. Sedan han gjort en så stor öppning att Blanche kunde komma derigenom, vände han sig om till henne och sade: — Stig in, min mor!