Hon egnade detta besynnerliga barn all möjlig kärlek och omvårdnad, Den var den enda varelse hon för framtiden kunde älska: År föfgingo. Den gamle grefven af Baume var för längesedan död och hade lemnat hela sin förmögenhet i arf åt sin sonson. Alberic — Blanche hade kallat gossen så — tillväxte. Han var vacker, men till ytterlighet blek. Barn pläga i allmänhet vara fallna för lekar och stoj; så var ej förhållandet med honom. Han trifdes bäst i ensamheten och var alltid mycket tyst. Ofta besökte han det grafkor, der de döda medlemmarne af familjem Baume hvilade. Han trifdes bland likkistorna och det var hans vana att läsa och läsa om igen de inskriptioner som voro anbragta å dessa. Synbarligen sökte han ett namn, som han icke fann. Också brukade han begifva sig till slottskapellet direkte från grafkoret. Han böjde knä framför altaret. Han gömde hufvudet i sina händer. Och så kunde han ligga flera timmar, gråtande och läsande böner. — Hvarföre gråter du så mitt barn? frågade honom modren ibland. Han svarade: — Jag vet icke. Blanche ville ha gossen ständigt i sin närhet och lät honom derföre ligga i ett rum, som gränsade intill hennes egen sängkammare. En natt jemt tio år sedan den lille Alberic blef född, vaknade Blanche hastigt.