Konskriptionen. Ett fritt lands fria folk har hittills tillbakavisat hvarje försök att i reaktionära intressen rikta folkets frihet på slipprig stråt. Men äfven de nationer, som blifvit indragna i denna riktning, hafva förr eller senare gjort sina menskliga rättigheter gällande, om än icke alltid på mild och fridsam väg. I alla tider ha dessa frihetsstörande dyningar, dessa försök att bringa folkens frihet under maktlystnaden, rest sitt hufvud, men vi hafva baft vaksamma män, som verksamt och i tid undanröjt dessa försåt. Sverges folk är af ålder fritt och bestämmer fullmyndigt i fäderneslandets vigtiga frågor nu såsom förr under folktingens tid. Inre stormar och utlänningens förtryck ha någon gång stäfjat denna frihetsström, men svenskmannamod och fosterlandskärlek hafva i vårt land städse haft goda representanter, hvilka i medoch motgång häfdat landets ära och folkets fiihet. Rcgeringen hade således bort förutse, att hela Sverges opinion skulle, såsom nu skett, resa sig mot konskriptionens, tvångets införande, såsom oförenligt med vår nations fria förhållanden och ådagalagda kärlek till fosterjorden. Förslagets absurditet och förkastlighet ligger i öppen dag, då frivilligheten att värna landet sjelfmant intagit en så aktningsbjudande point, att den, understödd af regering och ständer, skulle kunna blifva fruktansvärd för våra fiender och måhända intaga hufvudstyrkan till våra gränsers skydd, om fiender skulle vilja våldgästa vårt land. Och hvad vinnes väl med dessa efter förslaget utlottade s. k. beväringseller konskriptionssoldater? Inuförlifning med stamtruppen och ökad krigsskicklighet hos första uppbådet! Fordras då icke lika stor krigsduglighet hos 2:a, 3:dje, 4:de uppbådet, hos hvarje vapenför man? Ilvad är krigsduglighet, om ej mod, ihärdighet och färdighet i vapens bruk — skarpskjutning och bajonettfäktning? Många rättningar och handgrepp medhinnas ej, då fienden tränger fram, och i alla länders historia står paradsol daten såsom den sämsta krigaren. I slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631 fördes den ståtliga sachsiska hären, 20,000 man, i elden. Om denna paradhärs bedrifter såsom bundsförvandt till svenskarne är ej mycket att säga; vid första handgemänget grep den till flykten, kastande vapen och munderingar ifrån sig, för att kunna löpa lättare; den plundrade i sin