Äfventyraren. Roman af förf. till Jean Vaubaronm. (Forts. fr. föreg. AZ) Philip gick till en öde koja, som ziguenare fordom uppbyggt, för att der tillbringa de kalla v nternätterna. Ingången till denna koja var tillmurad. Han borttog den ena stenen efter den andra och åstadkom derigenom en så pass stor öppning att han kunde komma in. Han drog sedan in liket i kojan och öfvertäckte det med mossa. Derpå gick han ut. Han lade stenarne tillbaka der de legat, så att ingången åter blef stängd. Korpen hade emellertid satt sig på kojans tak och lät höra de sorgligaste läten. Philip plockade småstenar och kastade dem på honom. Korpen skakade vingarne, men rörde sig icke ur stiilet. Philip klef upp på taket. Korpen flög sin väg och slog sig ned i ett träd tio steg derifrån. Philip steg ned på marken igen. Genast återtog korpen sin plats på takåsen med denna orubbliga envishet som alltid finnes hos roffoglar, då de känna lukten af lik. Då blef Philip rädd. — Denna fogel skall förråda mig, tänkte han. Han drog upp den af sina två pistoler, som ännu var laddad, sigtade på korpen och sköt af.