sig i gissningar angående den olyckshändelse, för hvilken han dukat under; ty tanken på ett brott uppstod icke hos någon. Blanche grät länge öfver sin älskade Alberies död. Dock som tiden läker alla sår, äfven de djupaste, tröstade hon sig till slut. Emellertid hade Philips ställning väsendtigen förändrats. Ifrån att vara yngre son utan rättighet till arf, hade han genom sin brors död blifvit arfvinge till grefvetiteln och cn omätlig förmögenhet. Han lät några månader förgå. Derefter när Blanches sorg började utplånas, sade han till sin far att han älskade den unga flickan, och att han ioke önskade någonting hör gre här i verlden än att få henue till hustru. Den gamle erfor en liflig glädje, då ban fann att hans ljufvaste förhoppning ännu kunde blifva förverkligad. Han frågade Blanche, om bon samtyckte att gifva Philip sin hand. En lång och förfärlig strid försiggick i den unga flickans bröst. Det tycktes henne, som skulle hon svika de eder hon svurit Alberie, om hon tog hans broder till make. Men dev gamle grefvens enträgenhet besegrade till sist hennes obeslutsamhet. Hon gaf vika och blef förlofvad med den yngre brodern, efter att förut ha varit det med den äldre. Bröllopsdagen kom. ne