Väder den tid då arfvingen till La Baume var road af jagt, plägade han ofta dröja i skogen långt in på nätterna. Emellertid fortfor det att snöa. Skymningen inbröt; derpå blef det alldeles mörkt. Alberic syntes ändå icke till. Man började förvåna sig. Åter förgingo ett par timmar. Förvåniugen förbyttes till oro. Andtligen fick man höra hundskall straxt nedanför slottet. — Gud vare lofvad! utropade den gamle grefven; Gud vare lofvad!... min son kommer. Men efter en stund inträdde en betjent i salongen med bestörtning målad på sitt ansigte. Han berättade att grefve Alberics hundar återkommit, men att deras herre icke var med dem. Då blef det jemmer och förtviflan i huset. Man kunde uu icke längre tvifla på att en olycka inträffat. Philip bevisade tydligen genom det häftiga utbrottet af sin sorg att han älskade brodren mycket högt!... Anförda af den unge mannen, genomströfvade slottets tjenare, försedda med facklor och lyktor, en god del af skogen under loppet af natten. De ropade Alberics namn så hårdt de förmådde. Men de fingo intet svar. Å Följande dagen fortsatte man att leta. Men resultatet blef detsamma som på natten. Det var omöjligt att upptäcka det minsta spår efter den försvunne, och man förlorade