Dagens Nyheter – 21 april 1866, sida 2

Dagen efteråt var hon verkligen lika rödblommig som eljest, och ingen menniska fattade den minsta misstanke. Tre dagar förgingo. På aftonen den tredje dagen fann Blanche, då hon skulle gå till sängs, en biljett ligga på hufvudkudden. Hon öppnade denna biljett med darrande hand; den var från Philip och innehöll följande: Kusin Blanche. Förlåt! o förlåt, om det är er möjligt, mitt ovärdiga beteende emot er för ett par dagar sedan! Jag skulle icke ha vågat framställa denna bön, såvida jag ej funnit att ni är god som en engel. Blanche! jag tackar er på mina båda knän för den tystnad ni iakttagit! Denna tystnad bevisar bättre än något annat att er själ är utomordentligt ädel. Jag vill icke söka urskulda mitt skamlösa uppförande. Jag kan endast säga att jag ångrar det djupt och bittert, att jag så länge jag slefver kommer att förakta mig sjelf vid tanken på detta ögonblick, då jag glömsk af hederns bud och döf för samvetets stimma lät mig hänföras af den tygellösa passionen. Ett ber jag er om: ihågkom alltid när ni tänker på denna olyckliga dag, att jag älskar er. Måhända kan min kärlek vara mig en ursäkt. Plhilip. Detta bref befriade Blanches hjerta från en tung börda. Hon hade hyst en instinktmässig fruktan för ett förnyande af Philips nedriga försök.