Dagens Nyheter – 21 april 1866, sida 2

Det var först när ljudet af rullande vagnshjul hördes nedifrån borggården, som hon reste sig upp. En förfärlig tanke vaknade hos henne i detta ögonblick. Hon frågade sig sjelf om hon borde öppet omtala för sin farbror och fästman hvad som under deras frånvaro tilldragit sig mellan henne och Philip samt fordra att den unge mannen måtte bli vederbörligen näpst för den lika oerhörda som oförtjenta skymf, han tillåtit sig mot henne. Eller borde hon i stället begrafva denna sorgliga hemlighet i djupet af sitt hjerta? Om hon yppade allt, till hvilka stora olyckor skulle hon icke då mot sin egen vilja komma att gifva anledning? Hon skulle då helt säkert införa oenighet, split och hat i skötet af den familj, till hvilken hon stod i tacksamhetsskuld. En far skulle förbanna sin son, en bror utmana sin bror. Hvem vet om icke blod skulle komma att utgjutas i en tvekamp mellan bröder. Blanche ville icke förorsaka så mycken olycka? Hon beslöt att iakttaga tystnad och att icke för någon menniska omtala den ledsamma tilldragelsen: Hon höll ord. Då den gamle grefven och Alberie kommit upp i salongen och träffat henne, förvånade de sig straxt öfver hennes blekhet. De frågade henne om anledningen dertill. Hon svarade endast att hon var litet opasslig, men att hon hoppades redan följande dag återfå sin vanliga friska färg.