Äfventyraren. Roman af förf. till ,Jean Vaubaronm. (Forts. fr. föreg. AF) Han fattade sitt parti. — Vackra kusin, sade han med ett tvunget småleende, det är sannt, jag borde icke ha liknat er vid rosen, såsom jag nyss gjorde, utan vid biet... Likasom detta, har ni en förfärlig gadd att skydda er honing med. Jag erkänner mig besegrad och går min väg. Emellertid har 0ss emellan börjat ett spel, som förmodligen icke kommer att slutas så fort. Det första tärningskastet har varit gynnsamt för er, men derföre har ni icke vunnit partiet. Farväl, min vackra kusin, vi råkas åter. Och Philip gjorde en djup bugning, hvarefter han lemnade rummet. Blanche lät honom gå. Derpå läste hon igen dörren efter honom, sköt för rigeln, släppte värjan på golfvet och nedsjönk utmattad i en soffa. Hela hennes kropp skälfde; det var slut med modet sedan faran var öfverstånden. Den stackars flickan grät. Några timmar förflöto. Blanche var sig icke mera lik. Hennes glada sinne hade försvunnit på samma gång som tron På heder och dygd hos menniskor. Det dröjde en god stund innan hon någorlunda hann hemta sig, Hon hade icke mera hvarken moralisk eller fysisk styrka. Hon rörde sig icke. j Hon tänkte icke.