Dagens Nyheter – 21 april 1866, sida 1

ål DVARCNS NyYRGLI: 102 I bal utdelades 6,7 O6 exemplar. Fabrikanterna och landtbrukarne. Fabrikssocieteten i Stockholm aflönade under många ärs lopp ett ombud för att lura bönders. Han skulle till komplett evidens deducera för bondeståndet vid riksdagarue att det var dess intresse att bibehålla förbud mot införsel af vissa varor och höga ivförseltullar å andra. Planen lyekades för fabrikanterna intill början af 1850-talet. Det hedervärda bondeståndet voterade höga tullar och betalade dyrt allt hvad det köpte. Fabrikerna förblefvo få, små och mindre goda. Tullinkorasterna voro ringa. Ingen menniska hade gagn af de höga tullarne mer än ett tjogtal fabrikanter, hvilka skördade hundratuseutal om året. Förblindade af sin långvariga framgång, förlitande sig på regeringens skydd — ty det hörde till femtiotalets reaktion på högre ort att vara prohibitistisck — visade fabrikanterna sig otacksamma mot det ombud som så skickligt, så kraftigt och så lyckligt kämpat för dem. En fin ledamot af borgarståndet begagnade sig af. tillfället och drog detta ombud öfver till den sida som länge, men med ringa framgång sträfvat att få tullbanden lossade. Och från den stunden att ombudet återgick till sig sjelf och vände sina vapen mot sina gamla, öfvermodiga och otacksamma klienter dröjde det blott några få år innan betydliga tull-lindringar voro tillvägabragta. Många riksdagsmän, hvilka komma att deltaga i öfverläggningarne denna dag om tulltaxan, erinra sig utan tvifvel diskussionerna inom och utom riksförsamlingen vid tiden för tullreformen (1853—54 års riksdag) och minnas de enkla och sunda resonnemanger som lågo till grund för densamma. Man sade till landtbrukaren: Vi förbruka ringa af fremmande länders spanmål och ladugårdsprodukter. Vi utföra tvärtom båda delarne. Införseltull på sådana varor är följaktligen onödig för er. Men så länge ni yrka att få behålla den, hafva fabrikanterna rätt att säga till eder: genom tullar på lifsmedel stegras lefnadskostnaderna, i följd deraf äfven arbetslöherna och således tillverkningsomkostnaderna. Man sade vidare till landtibrukarne: om ni afsäga er införseltullarne på lifsförnödenheter, så hafva fabrikanten och handtverkaren ej längre samma skäl som hittills att fordra höga införseltullar på mntländska fabriksoch handtverksalster. Landtbrukarne insågo det riktiga häri. De afstodo från sina privilegier, och i utbyte föllo till en del de näringsdrifvande klassernas. Det återstod för landtbrukarne att yrka på ännu större nedsättning i införseltullarne å utländska förnödenheter, för att göra jemnlikheten fullständig. I stället för att göra detta hafva en del af dem åter fallit i fabrikanternas nya garn, och ropa på att återfå tullskydd för sin näring — en näring, som redan naturen gifvit så många slags skydd. Skulle det lyckas att åter införa detta skydd, som till och med den rainst civiliserade af Europas stater håller på att öfvergifva, så skulle fabrikanterna genast börja ropa, som förut: låt oss behålla våra skyddstullar! — De ha blifvit nedsatta för 12 år, men de innefatta ändock 15, 20, ja 50 procents premium. Det skolen I åtminstone icke taga ifrån oss! Följden blifver: Landtbrukaren vinner ingenting genom införseltull å spanmål och ladugårdsprodukter, ty det som deraf införes är så ofantligt litet mot hvad Jandet sjelf producerar. Han förlorar deremot genom det att han får betala sina kläder, sina skodon, sitt linne, sina bomullsväfnader mycket dyrare än om tullen vore lindrigare, Han får ingen eller en knappt nämnvärd tillökning i inkomster, men en förökning i ut