Dagens Nyheter – 20 april 1866, sida 3

stik och dans. Täraren eller lärarinnan sätter sig nemligen vid pianot och spelar en marschmelodi barnen, gossar och flickor, fatta hvarandra i händerna och bilda kedjor, kretsar m. fl. figurer, hvilket allt tyckes erinra om de gamles chorer (ringdansar under sång). Sedan sista kriget undervisar mån barnen i vapnens bruk samt i öfriga militäriska öfningar. Religionen, såsom ett folkskolans läroämne, känner icke amerikanska folket, och det är lärarne strängt förbjudet att för skolbarnen undervisa om någon dogm eller någon som helst positiv religion. Kyrka och stat anses i Amerika för skiljda institutioner, hvadan religionsundervisningen icke anses böra tillkomma staten. Särskildt förtjena dervarande protestantiska söndagsskolor ett omnämnande. I dessa skolor meddelas undervisning icke blott af andlige, utan oftast af till största delen framstående personligheter af verldsliga ståndet, män och qvinnor. Medlemmar af de högsta domstolarne, högt uppsatta embetsmän i städerna och på landet, generaler t. 0. m., fungera här som lärare. Under det general Har n valdes till republikens president, meddelade han undervisni 1 en söndagsskola. å a SÖndagsskolor besökas af 3,000,000 barn under ledning af 400.000 undervisande pe I alla unionens stater är undervisningen i folkskolan afgiftsfri. Tack vare denna frihet från afgift är antalet af skolbesökande barn i starkt tilltagande. År 1862 hade staten Massachusets 1,231.066 inv., då 227,319 barn besökte folkskolorna, alltså knappt 1 skolbarn på 6inv.; i New-York var förhållandet såsom 1: 4., i Ohio Häraf kan man sluta att icke blott alla barn från 7 till 13 år, utan ock att en mängd 5 å 6 och 14 å 15åriga sådana besöka skolorna. Följande afvikelser från det europeiska skolsystemet äro särdeles iögonenfallande: 1) lärarepersonalen, som till största delen består af qvinnor. i i medeltal inom fem år alldeles omsatt: 2) ingen skolhierarchi, ingen direkt myndighet af något som helst inflytande från en centralstyrelses sida — hvad som här gäller, är den fria diskussionen och allmänna opinionen; 3) direkt och frivilligt åtagande att bidraga med de utgifter. som för ändamålet äro erforderliga: 4) att till enskilda personers godtlinnande öfverlåta upprätthållandet af den högre undervisningen, men deremot ett i allo högsinnadt publikt understödjande af folkundervisningen och 5) religionsundervisningens systematiska uteslutande ur programmet. (Skolvännen.)