utan till skada, och då bör den ej heller fortfarande på dess bekostnad upprätthållas. Vid pröfningen af dessa frågor använder man dessutom vanligen vissa benämningar, hvilka i och för sig sjelfva utgöra ett slags sophismer, emedan de förutom den sak som skall angifvas, jemväl innefatta förstuckna omdömen i frågan. Jå t. ex. talar man alltid å ena sidan om att skydda och bevara, hvilket ju låter så vackert och förtjenstfullt; men å andra sidan om öfversvämning och mera sådant, som innebär förödelse och grymhet. Men om man närmare undersöker hvad som med dessa uttryck egentligen åsyftas, så finner man, att det så kallade skyddet ingenting annat betyder, än prisstegring på varan och hinder för köparen att på förmånligaste sätt anskaffa hvad han behöfver, samt att med den så kallade öfversvämningen deremot menas endast en god tillgång på det som önskas och erfordras, hvilken tillgång man derföre bemödar sig att förvandla till brist. Mig synes likväl, att det är tillgången, icke bristen, som bör vara föremålet för våra sträfvanuden. Man skulle eljest slutligen kunna komma ända derhän, att många af lifvets vigtigaste behof, hvilka nu af alla fritt kunna uppfyllas, endast borde genom konstlade medel få tillfredsställas, för att derigenom en vinst skulle tillskyndas några få. Om t. ex. ingen tilläts att torka sina kläder i solen, eller att begagna dagsljuset, så skulle utan tvifvel torkinrättningar och ljusfabriker deraf finna sig väl och skörda fördelar, men jag hemställer, om detsamma skulle kunna sägas om allmänheten. Hvar och en finner, att dessa exempel, med flit valda bland ytterligheterna, icke hafva någon annan mening, än att, genom sjelfva sin orimlighet, så klart som möjligt visa, hvarthän den fulla konseqvensen leder af ett system, 2om, falskt i sin grund, endast på det sätt kan försvaras, att man icke till en alltför upprörande grad (efter olika tycke och smak) vill påyrka dess tillämpning. Då man talar om detta nu så lofordade system, om denna så ädla pligt att skydda, så är det emellertid nödigt att först och främst för sig mu pställa frågan, hvem det är som skall -skydda;. Jag för min del besvarar denna fråga så, att det är allmänheten, den oupplysta allmänheten, som behöfver och bör skyddas mot cde enskilda intressena; och frågar man mig vidare, hvad det är, som behöfver tagas i hägn, så svarar jag: det är aftalets frihet; det är rättigheten att ärligen arbeta och att oförkränkt få åtnjuta sitt arbetes frukter. Att deremot kämpa för monopo!er och privilegier äfven i modifierad form, att söka tillvinna sig egna fördelar på audras bekostnad, detta är efter mitt begrepp icke rättvist; och det innefattar dessutom ett frö till ständig inre söndring, till fortgående strider och svaghet inom samhället. Och slutligen lamnar detta system icke heller någon fast och varaktig grund för näringarne sjelfva; ty det är först sedan skyddet upphört, som dessa blifva i egentlig mening sjelfständiga. Först då kunna de, utan att lefva i ständig oro för rubbningar i lagstiftningen, med trygghet utveckla sig, och i mån af sina krafter uppträda på verldsmarknaden. Hela denna statshushållningslära, hvars grundtanke är, att man, så vidt som möjligt, bör undvika att tillhandla sig andra länders produkter, och i stället bör förse sina behof genom egna tillverkningar, utan afseende på dessas kostnader, hvilar också på en oriktig grund. Den antager såsom utgångspunkt den falska satsen, att handeln, i stället att medföra ömsesidig fördel, blott är ett medel för den ene att rikta sig på den andres bekostnad, och att det som den ena parten vinner nödvändigt måste af den andra förloras. Detta är likväl en skef och föråldrad åsigt, hvars felaktighet borde vara uppenbar redan derigenom, att, såvida handeln ir fri, sjelfva den omständigheten, att aftalet kommit till stånd, måste bevisa, att begge parterna ansett detsamma för sig förmånligt. Men den stora handeln, eller det ömsesidiga utbytet mellan de olika folken, utgör dessutom, enligt min tanka, ej blott ett oändligen stort och vigtigt medel för tillfredsställandet af menniskans mångfaldiga yttre behof, utan ock till utbredande af allmän kultur. ) ) Denna klara utveckling af frihandelssystemet är hemtad ur statsrådet frih. Gripenstedts tal på Riddarhuset, den 8 sistl. februari, om franska handelstraktaten. Såväl detta tal som friherrens sednare yttrande öfver samma ämne finnas utgifne i bok