Dagens Nyheter – 20 april 1866, sida 1

Afventyraren. Roman af förf. till Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. MF) XIII. Fara. Blariche varseblef hans förehafvande. ; Hon insåg att en fara hotade henne. Och hvilken fara? Den fruktansvärdaste af alla! Den okändal..: Blanche bleknade. Hon kände att hon vacklade och med en röst som hon försökte göra: fast och säker, men jem i verkligheten knappast kunde höras, sade on: — Då ni tvingar mig att qvarstanna här, då ni med våld vill förmå mig att höra er här i detta rum, så gifver jag efter. Tala... hvad vill ni mig?... Philip, hvars oförsynthet ökades allt mer, svarade fräckt: oo Ni har, min sköna kusin, under en lång tid vägrat att lyssna till mina ord, eller om ni lyssnat till dem, har ni ej velat förstå dem. Nu måste ni förunna mig er odelade uppmärksamhet, ty jag har en vigtig sak att meddela er, och på det att ingen må afbryta eller störa oss, har jag anhållit om audiens i er egen kammare och tagit mig friheten att skjuta rigeln för dörren. Det är ett brott — jag medger det gerna — att ej lyda era milda ögon, er förtjusande mun! Det är ett högförräderi mot