Dagens Nyheter – 19 april 1866, sida 2

— Ah! utropade den unge mannen, ni ämnade afbryta detta utmärkt vackra musikstycke, som era förtjusande fingrar framlockade ur harpans strängar? t Blanche rodnade. Hon hade gjort sig skyldig till en osanning, och ehuru denna var förestafvad af klokheten och således på sätt och vis berättigad, blygdes hon deröfver. Philip fortfor: — Min kusin, värdigas bevilja mig en nåd... — Hvad menar ni? — Jag ber er att icke afslå en bön, som jag nu ämnar framställa. — Låt mig först veta hvad ni önskar, skall Jag svara er sedan. — Jo, min anhållan är att ni här i rummet täckes åhöra hvad jag har att säga er. — Hvarföre här heldre än annorstädes, min kusin? IHvarföre i denna kammare heldre än i trädgården? — Emedan det är min önskan, emedan jag vill det... emedan det måste ske här och icke på något annat ställe. — Måste det ske här, säger ni? frågade Blanche med förvåning. — Ja, min kusin, det måste ske här. Ehuru Blanche hade ett mildt och fogligt sinnelag, tog vid detta tillfälle den starka sjelfzänsla, som nästan aldrig saknas hos flickor af ädel börd, ut sin rätt. Hon lyftade upp sitt hufvud och svarade stolt: — Och om jag säger nej? För andra gången tvekade Philip. Men äfven denna gång besegrade den lede frestaren hans bättre menniska.