Dagens Nyheter – 18 april 1866, sida 2

deraf finnas ännu, delsohjelpligt förlorade dels ock möjliga att hålla uppe. En bedragares straff. 1 Norrlands-Posten berättas följande märkliga försök till bedrägeri och hvad utgång det fått: Den 27 mars stod bonden Anders Astner från Kingsta by, Söderala socken, till rätta vid urtima ting i Bollnäs samt erhöll sin dom för bedrägligt förfarande rörande ett skogsköp. Förhållandet med detta mål är i korthet följande: Två förmögne och väl ansedde bönder i Bollnäs, Oloi Hansson från Görtsbo och Erik Larsson från Frelluga, köpte för ett par år sedan afverkningsrätten på viss tid till en skogstrakt i Ofvanäkers socken, Vängsboskogen kallad. Astner, som, vid ett besök ä Knåda marknad kort efter detta köp, sammanträffade med den ene af köparne, rik Larsson, och med denne förut haft flere atfärer i fågel och andra helsingeprodukter, begärde att få vara med i skogsatfären. Erik Larsson gick in på Astners begäran, hvadan köp dem emellan träffades rörande en viss andel af Erik Larssons lott i Vängsboskogen. Köpekontrakter skrefvos af Astner, han och FErik Larsson tecknade under, vittnena, som ej kunde skrifva, ritade sina bomärken och Astner utbetalte köpeskillingen, 1,500 rdr kontant, hvarefter köpare och säljare togo hvar sitt exemplar af köpsafhandlingen samt åtskildes, sedan öfverenskommelse träffats att de ursprungliga köparne, Olof Hansson och Irik Larsson, skulle besörja skogens utdrifning, hvarvid Astner i mån af sin lott skulle taga del i kostnad och vinst. Någon tid derefter började Olof Hansson och Erik Farsson utdrifning af ett mindre parti timmer och bjelkar. Denna utdrifning lärer emellertid ej utfallit tin Astners belåtenhet och då Astner dessutom ar andre personer hört tvifvel yttras om aftfärgns foda utgang samt sålunda fruktade att göra en förlust, så infann han sig en vacker dag hos Erik Larsson och had att få återsälja sin lott i skogen. Härpå ingick Erik Larsson efter åtskilligt prut och betalte köpeskillingen, dels kontant, dels 1 reverser, tillbaka, hvarefter båda kontrahenterna sönderrefvo sina kontrakter såsom om intet köp dem emellan skett. Astner kastade bitarne af sitt kontrakt på elden, Erik Larsson sina bakom en chiffonier. Då sålunda allt var godt och väl uppfjordt änyo, ehuru utan vittnen, for Astner sina färde. Flere månader derefter kommo Olof Hansson och Erik Larsson i underhandling med grosshandlaren Weern från Gefie samt lyckades att till honom få, emot god vinst, försälja sin afverkningsrätt till hela Vängsboskogen. Sedan detta köp blifvit kändt, kom Astner i ångerskorna. Om han behållit sin andel i skogen, hade en vinst af minst ett tusen rdr tillfallit honom. Nu hade det varit bra om sista affären varit ogjord; den uppgörelsen skedde dock utan vittnen och lyckligtvis bade Astner en afskrift af kontraktet i behåll. Han fann derföre på råd, tog ut stämning på E. Larsson ill Bollnäs ting i höstas och for sjelf med stämningen till Erik Larsson. Sedan Astner i vittnes närvaro uppläst stämningen, som imnehöll skarpa påståenden mot Erik Larsson med ansvarsyrkande för bedrägeri samt för försäljning af annans egendom, hvarjemte äfven en afskritt af köpekontraktet företeddes, så förmådde han slutligen Erik Larsson, som började tro att Ästner aldrig brännt upp sitt exemplar af kontraktet, utan Jurat honom med något annat papper, att uppgöra nytt köp, d. v. 8. ännu en gång återköpa Astners andel i Vängsboskogen, denna gång dock för 2.500 rdr, hvarigenom Astner erhöll sin efterlängtade vinst 1,000. rdr. Detta sista köp skedde dock skriftligt och i vittnens närvaro. Som emelhertid vid ett besök i Söderala hos Astner och då denne förevisade sitt exemplar af det första kontraktet Erik Larsson fann att Astners koutrakt ej var detsamma, som en gång skrifvits hos Erik Larsson, emedan det ej var samma sorts papper eller format, som vid det tillfälle begagnades, så insåg Erik Larsson att Astner verklig en brännt det sista kontraktet, men också tillskapat ett annat i stället, ehuru han glömt en sak, som just Astner sjelf vid första affären protesterat emot, nemligen att skrifva på postpapper, hvilket då af brist på annat papper skett. Utan att nämna anledningen hvarföre han ej fann kontraktet riktigt, uttog Erik Larsson sedermera stämning på Astner till Ijollnäs vårting, med yrkande om ansvar håde för bedrägeri och förfalskning. Astner, som förnekade den enskilda uppgörelsen då kontrakten sönderrefvos, ehuru han erkände sig hafva emottagit femton hundra rdr vid samma tillfälle, slingrade sig förgäfves. Vittnena intygade att det af Ästner förevisade kontraktet var falskt, och ehuru Astner förnekade förfalskningen samt påstod att kontraktet var original, förklarade han sig likväl villig att afstå från den vinst af tusen rdr, som han på grund af detta originals förefinnande tillnarrat sig. Astner dömdes till ett års fästningsarbete samt 10 års förlust af medborgerligt förtroende. Astner är läsare — dem renom är allting renti 4 FERRAN Börnest Fiömenmn. Detta namn skall utan tvilvel snart åter genljuda öfver verlden. Af denne författares verk om Kristendomens Ursprung har vu andra delen utkommit i Paris. Densamma iunehåller, enligt hvad som redan länge bebådats, Apostlarnes Historia, och skall utmärka sig för samma fängslande stil