ätt par dagar sednare voro Alberic och Blanche förlofvade. Såsom den unge mannen förutsagt, dröjde det icke länge sedan han fått sin täcka kusin till fästmö, förrän hennes känslor för honom undergingo en väsendtlig förändring. En blyg kärlek uppspirade i den oskuldsfulla flickans hjerta. Oaktadt tiden syntes de båda älskande lång, förgingo dock veckor och månader temligen hastigt. Den dag grefven utsatt till deras förening nalkades. Tre månader hade förflutit; det återstod endast en till bröllopet. Ingenting i verlden tycktes kunna omintetgöra deras lycka; den låg ju dem så nära. Himlen var klar och utan moln..: Dock uppväxte en storm, och åskan lät höra sitt dofva mullrande. Man var i slutet af december månad: Det var afton. Ett förfärligt oväder rasade ute; den gamle grefven af Baume och de unga tu sutto framför en sprakande brasa som var uppgjord i eldstaden uti salongen. Alberic och Blanche framställde sina planer för framtiden och byggde de herrligaste luftslott. Grefven deltog icke i samtalet; men ett leende af tillfredsställelse sväfvade på hans läppar. Klockan hade nyss slagit elfva. Plötsligen hördes någon ringa på porten.