Dagens Nyheter – 18 april 1866, sida 1

—T undfly det, som han trott sig skola komma att Söra. Suart gick det så långt att han ej trifdes annorstädes än der hon var. Studierna försummades och öfvergåfvos slutligen alldeles. Äfven jagtluMten försvann. Han lefde hädanefter endast för att lyssna till sin kusins ljufva stämma. Han följde henne ständigt på hennes promenader, läste högt för henne, medan hon arbetade inomhus eiler i trädgården o. s. V. Emellertid ansåg Alberic sin känsla för den unga flickan icke vara någonting annat än en öm broderlig tillgifvenhet. Men den gamle grefven af Baume kände verlden och det menskliga hjertat bättre än hans son. Också bedrog han sig icke på dennes känslor för Blanche. En dag, åtta eller tio månader efter broderns död, bad han Alberie att komma in i hans enskilda rum, emedan han hade någonting att säga honom mellan fyra ögon. — Min son, sade grefven, sedan han väl tillstängt dörren, anar du icke hvilket ämne jag vill tala med dig om? — Nej, icke alls, min far..: — Ar det verkligen sannt? — Jag försäkrar att så är. — Jaså; då skall jag förklara mig tydligare :.. Du har nu hunnit temligen långt i ålder; det dröjer inte länge förrän du fyller dina tretio år... I egenskap af min äldste son, är du sjelfskrifven arfvinge till min titel och förmögenhet... Jag vill att du skall gifta dig.