Dagens Nyheter – 18 april 1866, sida 1

— År du inte så pass nyfiken att du önskar veta hennes namn? — Ack! hvad bryr jag mig derom? mumlade Alberie. Jag är i alla fall säker på att jag icke känner heune. — Deruti bedrager du dig. — Känner jag benne? utropade den unge mannen, — Ja visst! och mycket väl. — Jag vet ej hur jag skall kunna tacka er nog, min far, — Du älskar då din kusin? -— Ja, al hela min själ, jag känner det nu ... Förut har jag icke märkt det; fruktan att genom giftermål med en annan blifva skiljd från henne för beständigt har öppnat ögonen på mig. — Och tror du att Blanche besvarar din kärlek? ! — Jag är fullt öfvertygad om att hon hyser för mig den innerligaste systerliga tillgifvenhet, och jag hoppas att denna lätt skall förbytas till verklig kärlek, ifall hon skulle bli min trolofvade. — Nå, det låter godt. Jag skall tala vid Blanche om saken. Sedan skola vi utsätta tiden för er förening. — Låt se att vi ej få vänta alltför länge på denona förening. — Nej. Så snart Blanche aflagt sorgen efter sin far, kunna vi fira ert bröllop. — Fyra månader ännu! utropade Alböric. Det är väl långt. Den gamle grefven svarade endast genom ett småleende. -— — — — -— — — — -— —