Dagens Nyheter – 18 april 1866, sida 1

Alberic bleknade. För första gången vaknade hos honom en tanke, som klart upplyste honom om, liuru det stod vill med hans hjerta. Denna tanke var: Genom ett giftermål skulle han bli för evigt skiljd från Blanche! oo Jag vill att du skall gifta dig, upprepade grefven. — Min far, stammade Alberic, dermed är det väl icke så brådtom . .. — Tvärtom är det nu hög tid att du iuträder i andra lefnadsförhållanden så vida du ej allud skall förblifva ung karl, hvilket du väl kan förstå att jag genom hvad medel som helst vill söka förebygga. . — Mocn, min far, vid tretio års ålder är man ju ännu ung och... — Ja, jag medger att du är ung. men det är just medan man tillhör denna lyckliga ålder som kärlek och båg till giftermål skola vakna hos en menniska. För öfrigt... — För öfrigt? . — Är jag. gammal. — Åh! ni har ju ännu krafter och helsa i behåll. i — Det har jag visserligen, men mina krafter måste enligt naturens orduing aftaga hädanefter för hvarje dag... Och innan jag dör, vill jag ha en sonson, — Men... vågade Alberic invända. — Jag vill! upprepade den gamle i befallande ton. Alberic sänkte hufvudet och svarade icke. Grefve Baume återtog: — Jag har redan utsett en passande hustru åt dig. Den unge mannen fortfor att iakttaga tystnad.