Dagens Nyheter – 17 april 1866, sida 1

Äfventyraren. Roman af förf. till Jean Vaubaron,, (Forts. fr. föreg. A2) Det var en vacker herre, men till lynnet melankolisk, samt deraf tystlåten och nästan folkskygg. Han afskydde allt hvad menniskor heter och flydde sällskapslifvet. Hans fars råd och befallningar hade icke kunnat förmå honom till att låta sig presenteras vid hofvet. Han egnade hälften af sitt lif till studier; den andra hälften tillbragte han i skogarne med bössan på axeln. Denne besynnerlige unge man hade icke sinne för något annat här i verlden än vetenskaperna och jagten. Om den känsla, som kallas kärlek hade han nitstan intet begrepp. Han hade läst derom i tböcker; se der allt. Far och son träffades vid måltiderna, talade .dervid högst få ord med hvarandra och åtskiljdes. Också var lifvet på slottet i yttersta grad tråkigt och enformigt. De förnäma familjer som bodde i trakten hade slutat besöka La Baume, då de funno att deras visiter aldrig blefvo besvarade. En tryckande atmosfer herrskade kring den gamla boningen; man kunde icke resa derförbi, utan att känna sig nedstämd. Det blef ett ordspråk i nejden att ingen kunde hålla sig från att gäspa, så snart han spå afstånd varseblef La Baumes tornspetsar. En dag blef den tunga enformighet, som rådde i slottet, plötsligt afbruten.