Dagens Nyheter – 17 april 1866, sida 1

—N BECIEE EE aa ti AE Han afvaktade fiendens ankomst med lugn och kallblodighet. — Fienden, det var hans kusia! Mot aftonen på den sjette dagen af hans fars bortvaro satt Alberic i biblioteket, fördjupad i allvarliga studier, då ljudet af en rullande vagn lät höra sig från borggården: — Ah! mumlade han för sig sjelf, nu kom-mer min far tillbaka... Tänk om han vore: ensam! i Som man finner, hoppades den unge mannen! ända in i sista stunden undgå hvad han ansåg: vara en stor olycka. Han skyndade utför trappan. Men ack! det Nufva hoppet blef sviket. Grefve Baume var icke ensam. Han räckte handen åt en ung flicka, som var klädd i sorgdrägt. — Min kära Blanche, sade han till henne, i det han pekade på Alberic som stannat helt förlägen i förstugudörren, sehär min äldste son, din kusin... Seså, mina barn, omfamna hvarandra nu... Blanche tycktes icke varna blyg alls, ty hon tog genast några steg mot den unge mannen. Alberic insåg mer än väl at han skulle göra sig löjlig om han sökte draga sig undan eller visade någon tvekan. Han gick då fram och omfamnade sin kusin, men utan att förut ha sett henne i ansigtet. så att han visste huru hom såg ut. (Forts.)