Synnerven hos menniskan. Från den engelske fysikern Tyndall härleder sig ett experiment, hvilket bevisar en oväntad egenskap hos synnerven i menniskans öga. Han koncentrerade med en stor glaslins strålarne af det elektriska ljuset, bildadt på vanligt sätt mellan kolspetsarne af en stark galvanisk stapel. Mellan den nämnda glaslinsen och dess brännpunkt insattes en lösning af jod i kolsvafla, hvaraf ljuset absorberades, så att till brännpunkten framkom endast värme, men icke något ljus. Ehuru hettan i brännpunkten var mycket hög, vågade dock Tyndall att der hålla sitt öga, sedan han genom en passande skärm dragit försorg om, att de koncentrerade värmer strålarne icke träffade framdelen af ögat, utan endast genomträngde pupillöppningen. Tyndalls öga förblef icke allenast fullkomligt oskadadt, utan han kunde icke ens förmärka den ringaste hetta af de starka värmestrålar, som genomträngde pupillöppningen. Då man nu genom föregående försök med bestämdhet känner, att värmestrålar kunna genomgå ögats vätskor, utan att mer än delvis absorberas, så följer af detta försök, att näthinnan och synnerven äro okänsliga för värme. De förmå icke angifva någon skillnad i temperaturen, ehuru de i sitt friska tillstånd äro ytterst känsliga för ljuset. Synnerven bildar således en direkt motsats till åtskilliga af kroppens öfriga nerver, hvilka inverkas af värmet, men icke af ljuset. (Ur prof. Edlunds berättelse på Vet.-akad:s högtidsdag.)