nad uppe bland de kalla, kala fjellen, tänke sig deras umbärande af all annan vederqvickelse eller njutning, deras långa vandringar i köld, mörker och storm, deras saknad af allt, som derute kan värma kroppen och fröjda sinnet något litet — och lätt skall man då kunna fatta huru den välsignade tåren, hvartill man här med så stor lätthet kan transportera ingredienserna och som med så stor beqvämlighet här nästan allestädes under de korta rastestunderna kan beredas — skall af vanan göra ett oundvikligt behof, och säkert skall ingen hvarken missunna dem den eller tänka argt om dem för deras lystnad derefter. Det har blifvit ett vanligt påstående, att lapparne äro så begifue på bränvin. För min del har jag under mina trenne resor deruppe ej funnit anledning att instämma i detta påstående; jag har icke sett någon berusad lapp; och de lappar, hvilka jag någon gäng bjudiv cognac, hafva deraf alltid njutit blott helt litet. Men nere i landet, der de oftare komma i beröring med de svenske, på bränvin rätt begifna nybyggarnue, och särdeles vid marknaderne, der — skam dem alla — det vinstsökande köpmanskapet ej drager i betänkande att till andra reteoch öfvertalningsmedel lägga det af starka drycker för de dervid ovande, på det de lättare må krypa i herr handelsmans fälla, der kan det nog hända, att lapparne stundom visa sig något mosiga. Men fjell-lapparnes vana under sommaren är det ingalunda. — Må man då icke fört tänka dem, att de möjligen extravagera i kaffe; jag tror hvar och en mera bildad, som lever med dem i deras fjelltrakter, nog skall sjelf finna huru lifvande och stärkande denna dryck under sådana förbållandeu kan vara — ja verkligen är!) er ooo