ROKARE Bränvinet och kaffet. Sedan det i Sverges historia evigt minnesvärda året 1853, då bränvinslagstiftningen förändrades, förbrukar svenska folket blott tredjedelen af den bränvinsflod, som förut förderfvade unga och gamla. I följd af bränvinsförsäljuings-lagens beskaffenhet ar inskränkningen i bränvinsförtäringen störst på landsbygden. Ej nog med att numera bränvin icke tillverkas i hvarje stuga: många socknar, ja till och med hela härader, hafva icke ett enda bränvins-utskänkningsstiälle. Men någonting värmande och lifvande måste nordbon hafva. När landtmannen ej som förut får en sup på morgonen, så tager det en kopp kaffe — och man borde icke missunna qvinnan att dela detta goda. Dock jemra sig en del beskedliga menniskor högt öfver det förskräckliga kaffedrickandet. 1 sin välmening äro de färdiga att beröfva arbetsklassen alla lifvets njutningar. Valmar, bröd, välling, gröt och potatis — hvad göres allmogen mera behoft! Med herrefolket och stadsfolket är det en helt annan sak. För dem är ingenting för godt, ingenting för mycket. Mot detta slags filantroper anföra vi några ord af professor N. SJ. Andersson, hvilka förekomma i hans uti Nya Illustrerade Tidningen införda skildringar från ett besök på Sulitelma: ,När jag nu tänker på, huru vi midt i denna fjellhåla, invid stranden af det iskalla, nyss upptinade vattnet, på alla sidor omgifne af glaciertäckta snotoppar, just på höjdpunkten af vår halfös fjellsystem, flera mil aflägsne från befolkade menniskoboningar, så der alldeles ensamma på vår renhud njöto den ytterliga trötthetens oroliga sömn, medan stormen tjöt från Sulitelma öfver oss och kylan trängde sig in i ass och huru vi bittida andra morgonen vaknade till nya mödor, men vederqvicktes, ja när stan upplifvades af ett par koppar katfe, och huru denna dryck då var det enda lekamliga goda vi hade att njuta, så kan jag icke underlåta att taga lapparne i försvar för en förebråelse, som man ofta får höra upprepas mot dem, nemligen den om deras omättliga kaffedrickande. Det är en sanning att kaffe förtäres här vid hvarie tid på dygnet, om man så kan komma åt; det är en sanning, att följaktligen ofantligt mycket kaffe härstädes förbrukas, jag tror bortåt en fyra millioner skålpund om året i Norrbottens län; och det är slutligen också en sanning, att då detta begär efter kaffe måste tillfredsställas på hvad sätt som helst, detta i någon mån kunnat inverka på förminskningen al lapparnes ekonomiska välbefinnande. Det kan dessutom möjligen: också vara en sanning, att detta förtärande af kaffe i tid och otid kan vara en anledning till åtskilliga här förut alldeles okända sjukdomars uppträdande bland lappallmogen, såsom t. ex. de i senare tider ofta ar olycklig utgång åtföljda barnsängarne — något här förr oerhördt. — Men man tänke sig dessa arma menniskors left