Dagens Nyheter – 14 april 1866, sida 2

— De äro inte så svarta i verkligheten som de se ut, må du tro; tvärtom kan man icke träffa på hederligare menniskor. .. — Det lär väl åtminstone inte vår värderade polismästare tycka, sade Rolf skrattande. — Vi tänka inte alls fråga honom om hans åsigt, svarade Esmeralda i skämtsam ton. Det unga paret nedsteg vidare utför trappan och började gå framåt i den rymliga hålan. Snart blef en af arbetarne varse dem. Denne man kände igen Esmeralda och klappade händerna. Vid denna signal öfvergåfvo alla det arbete, hvarmed de voro sysselsatta, och samlade sig i en tit skara. De bugade sig på en gång mycket djupt och med alla tecken till vördnad för Esmeralda. Det syntes tydligen att hon hade stor makt öfver dem, att hon var deras drottning. Den unga qvinnan besvarade den hyllning, som blifvit henne egnad, genom en vänlig nickning åt alla håll. — Mina vänner, sade hon derefter i högtidlig ton, J hafven uppdragit åt mig att vara chef för detta samfund. Jag har så godt jag kunnat sökt motsvara ert förtroende, och det har under alla förhållanden varit högsta målet för mina sträfvanden att så mycket som möjligt befrämja samfundets intressen och utbreda dess makt... Till hvad grad jag härutinnan lyckats, tillhör det icke mig sjelf att afgöra. Jag hoppas emellertid att J ären öfvertygade om renheten af mina afsigter. — Ja, ja, svarade flera röster. — Att J tron på mig lika fast som på eder sjelfva ; : .