Äfventyraren. Roman af förf. till Jean Vaubaromn, (Forts. fr. föreg. AF) IX, De underjordiska verkstäderna. Må man föreställa sig ett vidsträckt underJordiskt hvalf, uppburet af grofva stenpelare i romersk stil. Djupt mörker herrskade i de aflägsnare delarne af detta besyunerliga rum, som förmodligen i fordna dagar af de stolta egarne till slottet La Baume varit bezgagnadt såsom finvelse. Säkerligen hade många olyckligas klagorop genljudit inom detta hvalf under deu tid då de starkares vilja var den enda lag, som verkligen gällde här i verlden. Men likasom man kan vara öfvertygad om att intet utaf dessa förtviflans rop blefvo hörda af andra menniskor, af de lyckliga som fingo inandas den friska luften och skåda det herrliga lagsljuset; likaså skulle det ha varit alldeles omöjligt för en person, som befann sig ofvanom jordytan, att uppfånga ett enda af de olikirtade ljud, som nu läto förnimma Sig dernere — denna person måtte vara begåfvad med aldrig så skarpa hörselorganer. Midten af hålan var starkt upplyst af ett rödaktigt sken, som spreds från åtskilliga spislar; en talrik hop menniskor hvimlade der om hvarandra. Det var som hade man sett afgrundsandarne röra sig i de eviga qvalens boning.