Bref från en svensk skräddargesäll i Amerika. Bland många bref från landsmän, hvilka utvandrat till Förenta Staterna för att söka sin lycka, torde få hafva så lefvande framställt emigrautens första öden på den fremmande jorden, som en skicklig skräddargesäll, L-—w, hvilken afreste fråu Stockholm straxt före midsommar i fjol och som i slutet af förra året skret från Chicago till sin förre mästare, hr H., härstädes ett bref, hvarur vi meddela en stor del, eudast med smärre ändringar i ordställningen. Jag kom till Newyork den 1 September och var der i 3 veckor, och bodde hos en svensk. Det kostade sju dollars i guld i veckan, säger 28 rdr svenskt. Mina penningar togo naturligtvis slut och jag var pank som en kyrkräåtta, men tappade ändock icke modet, för jag tänkte: kommer dag, kommer råd. Jag kunde icke få mig någon plats derföre att jag icke kunde språket, som är det värsta af allt. Hade jag kunnat det, så hade jag fått plats hvar som helst som tillskärare; men du må tro att man kommer icke långt med hvad man i Sverge kan, för här kan de i allmänhet litet mer än hemma. Här profvar nan icke någon rock och den skall passa ändå. Jag var i Newyork, som jag sade, i3 veckor utan; arbete och penningar. Så kommo två bekanta från Stockholm. De bådo mig att jag skulle följa dem ännu 1000 mil (engelska; gör ungefär 150 svenska mil) till. Jag svarade: jag är pank. Du skall få låna af mig till resau, säger den ene af dessa. Tokig gjorde som galen bad. Jag tog 30 dollars (120 rdr) Vår kosa skulle bli till Chicago, dit vi reste utan att veta i hvad ändamål. Der kom vi att bo hos en tysk som skörtade upp oss ohyggligt. Der bodde vi tre stycken i 3 dagar; det kostade 15 dollars eller 60 rdr. Vår kassa var nu jemt slut, alla tre. Jag hade icke ett öre. Jag fick veta att det fanns en svensk skräddare (det var sannt: den ena af mitt ressällskap är skräddare och heter Granqvist, den andre heter Johansson och är destillator, båda från Stockholm). Jag gick till skräddaren som är svensk och heter D. J. Hussander. Jag frågade honom om han kunde använda mig. Han sade att Jag kunde få försöka. Som i aldra största olyckan var en lycka för mig, hade han nyss mistat en som hade rest till Newyork, och han sade att jag kuude få börja att sy litet först, för han skulle först rangera plats ät mig. Den andra (Granqvist) och jag satte oss på verkstaden. Det må du tro smakade min mage bra. — Vi arbetade i kompani, hvilket var för mig bäst. Jag sydde i 31! dag. Vi gjorde on rock och ett par byxor, dem fick vi 8 dollars för. Om tisdagen sade Hussander till mig att jag kuude komma uer och försöka min lycka (som tillskärare). Jag blef glad som en spelman och tänkte: nu är allting bra, men jag fick känna på f-n. Han tog frum 4 doffelstycken och patroner (mönster) och sade: skär dem! Jag trodde att jag hade den bista sax i verlden, men hvad blef jag varse: jo att han ingenting dugde till. Jag hade ändå beställt den från London och den kostade mig 40 rdr. Jag klippte och svor, och svor och klippte, men mäste köpa mig en amerikansk sax som kostade 10 dollars. Här har jag varit sedan den 19 september och har fått lof att stanna för säkert. Jag var här en månad och då frågade jag Hussander huru mycket jag fick i veckan. Han svarade: jag nar tänkt betala 14 dollars i veckan, för jag kan ioke betala mer så länge ni icke kan