mäklare, resande, kommissionärer en gros, fabrikanter, hvad vet jag allt! — Äfven fabrikanter? Således förfalskare? — Nej visst icke, eftersom man icke kan begagna deras fabrikater till frimärken, emedan de genast makuleras med en, det medgifves alltför gerna, falsk stämpel. Posten blir således icke bedragen och värdet beror helt och hållet på inbillningen. Ah vi känna vår lagbok ganska väl! Jag glömde säga er, att vi också ha frimärkestiggare. De gå ur hus i hus och tigga gamla frimärken, under förevändning att man lofvat dem en plats då de samlat ett visst antal. — Hvad för slags plats? — Det vet ingen menniska. Andra åter påstå, att en stackars neger dermed skall friköpas eller små kineser uppfostras i kristna läran. — Men det är ju alltsammans bedrägeri! — Det hörs att herrn icke tycker om frimärken! — Och hvad är det för folk som vanligtvis köper? — Åh det är till och med ganska förnämt folk, t. ex. grefve O..., som har en fullständig samling, hvilken säges kosta honom 14,000 franes, och som redan påbörjat en ny samling. Hr K. går alla dagar på vår börs, och finner ban der ett frimärke om 5 centimer, som han kan få för 10 francs, så är han lycklig och anser sig icke ha förlorat sin dag. — Ni verkligen förvånar mig. — Ja ni kar ju betalt mig för att tala sanning! -— Mycket rätt; och barnen då, på dem gör ni väl de bästa affärerna? — De förderfva åtminstone icke saken för oss; vi köpa utaf dem, sälja och byta. — Men er erfarenhet måste väl ofta draga nytta af deras oerfarenhet? — De äro icke så enfaldiga, som ni tror: det finnes: små gökar på 10 år, hvilka ljuga lika bra som en gammal. Och så, ser ni, tycka föräldrarne om att barnen skaffa sig frimärken. — Ja jag förstår, de anse det för bevis på ett spekulativt hufvud. — Alldeles så! — Men det är sorgligt nog. — Bah! Förr eller sednare måste det ändå ske. Här i verlden måste hvar och en lära sig se upp. — Nog för i dag; nu vet jag hvad jag ville veta. — Jag hoppas herrn behåller för sig sjelf hvad jag meddelat? — Det står ingenting om i kontraktet. — Men om ni, som jag gissar, skrifver i tidningarne, så missbrukar herrn mitt förtroende! — Hvad vill det säga? — Jo jag menar, att jag då hade förtjenat två francs till. — Se här äro de. — Tack, min herre.