Frimärkesbörsen i Paris. (Ur en Fransk tidning.) Då jag en söndagseftermiddag i början af vintern promenerade genom elyseiska fälten, berättar utgifvaren af Monde pidiciaire, märkte jag en visserligen stillsam, men likväl sysselsatt grupp af bortåt 150 personer, bestående af män, qvinnor, barn, de sednare isynnerhet talrika. Hvad kunde orsaken vara till denna folksamling under bar himmel utan polisens höga tillstånd? Hade ett barn omkommit eller en ficktjuf blifvit gripen? Då jag kom närmare, såg jag att hvar och en af de små hade en liten portfölj eller ett album i handen; somliga språkade med halfhög röst, andra utbytte små fyrkantiga pappersbitar, andra åter togo fram penningar ur sin börs, och detta allt med ett allvar, ett uttryck af djupt medvetande om handlingens vigt, som om frågan gällt den arma mensklighetens högsta intressen. Små flickor öfvergåfvo sina leksaker, sällade sig till gruppen och språkade med gamla, oborstade karlfigurer i ruskiga drägter. Slutligen anhöll jag en person, som trädde ut ur gruppen med minen af en man som gjort en god affär. Honom frågade jag: — Hvad är det egentligen fråga om? — Åh, det är frimärkesbörsen. Onskar herrn något? Och i detsamma öppnade han ctt stort, noggranunt tillslutet album, hvari otaliga frimärken från alla jordens länder funnos uppklistrade i täta rader. — Ser ni, min herre, jag är sorterad efter hvars och ens smak; vill ni ha något sällsynt? Här finns Kaliforniens dufvor, 20 francs är ett spottpris derför och under kursen; i går sålde jag dylika för 25 francs. — Eller tycker herrn kanske blott om kuranta varor? Här äro turkar, äkta och ganska sällsynta, ty det finns många falska i rörelsen; men mitt hus fabricerar endast äkta; 2 francs stycket, herre? Nå, 1 franc 75 centimer för er skull! — Hvad är det der för frimärken, de trekantiga der? — Ah, ni är skarpsynt, herre! Goda Hoppsudden, tre francs! — Nej, jag frågar bara... — Eller Nya Kaledonien? Totalt utgångna. Men här är Brasilien, Kanada, Neapel, de fordna Båda Sicilierna, mycket sällsynta de sista. — Vinner ni mycket på denna sorts handel? — Pah! det går väl an: mindre än det kunde vara. Herrn vill således icke köpa något? — Hvad kostar det der frimärket? — Svart och kötttfärgadt? Honolulus stämpel, Sandwiechsöarne, mycket sällsynt; herrn har mycken smak, tre francs, inte en sou under. — Här är fem francs. — Tack herre; ni har ändå gjort en god affär. — Behåll både penningarne och frimärket. Jag vill blott inhemta upplysningar. Men ni skall tala sanning. — Ah, herre, när jag icke handlar talar jag alltid sannt. — Så säg mig allvarsamt, hvad kan ett barn ha för intresse vid att samla makulerade frimärken, som icke mera duga till något? — Åh, det kan väl ändå vara intressant att ha frimärken från alla jordens länder. — Nå, och sen man fått dem? — Ja då har man åtminstone gjort som alla andra. — Men dessa andra då, hvarför samla de? — Ack, min herre! Om det endast funnes klokt folk, skulle vi stackars satar svälta ihjäl. — Och ni gör goda affärer? — Åhja, temligen åtminstone; i alla händelser bättre, än om jag sålde kontramärken. — Har ni många konkurrenter? — Ja tyvärr! Det finns de, som med dessa små papperslappar förtjenat sina 150,000 francs. Da drifva atffören I stort Det tunas säljare