verldskroppar, hvilka äro bekanta under namnet uebulosor, förete spektra af liknande beskaffenhet. Af dessa iakttagelser berättigas man alltså till den slutsatsen, att kometerna i sjelfva verket icke äro annat än flockar af gas, och att de äro kroppar af enahanda struktur som nebulosorna, Det ligger då nära till hands ntt antaga, att dessa två slags kroppar äfven hafva ett och samma ursprung eller utgöra qvarlefvor, ännu befintliga i ett mera primitivt tillstånd, af det gemensamma grundämne, hvaraf alla verldskroppar blifvit danade. Någon annan väsentlig åtskillnad dem emellan synes icke förefinnas än den, att nebulosorna äro ofantligt mycket större massor än kometerna, och att nebulosorna just till följd af sina dominerande massor intaga en sjelfständigare plats inom det stora verldssystemet, medan de jemförelsevis små kometerna blifva lydiga vasaller åt hvarje större verldskropp, i hvars närhet de råka att komma. När nu en dylik gasflock eller komet, som förut sväfvat isolerad omkring i den kalla verldsrymden, kommer inom vår sols attraktionssfer och under närmandet till henne mer och mer utsättes för hennes strålande värme, måste densamma nödvändigt undergå en ofantlig dilatation eller spridning; uppenbara spår af denna upplösnivgsprocess har man uti kometernas svansar, hvilka, enligt allt hvad iakttagelserna varit i stånd att derom upplysa, småningom uppkomma och utbildas under kometernas närmande till solen. När denna spridning nått den gräns, att gasmassan i sin helhet icke är i stånd att genom sin attraktion vid sig qvarhålla de aflägsnaste delarne, blifva dessa lätt för alltid skilda från kometen. Inträffar, hvad vi veta en och annan gång sannolikt hafva skett, att en komet under sitt lopp kring solen med sin svans vidrörer någon af planeterna, så kan sådant omöjligen ske, utan att kometen qvarlemnar någon del af sin massa på planeten. (Ur professor Lindhagens berättelse vid Vetenskapsakademiens högtidsdag.) ——Ar—A LL