Dagens Nyheter – 12 april 1866, sida 2

Om chefskapet vid Wendes Artilleri. En lång fred och felaktiga befordringslagar eller, såsom hos oss de fakto är fallet, total brist på dy lika, innefattande garantier för tjenstbarhet, medför och måste medföra brist på sådane chefs-ämnen, hvilka hos sig förena, icke allenast kunskaper och duglighet utan än de nödvändiga egenskaper, som hos en chef böra finnas, för att han må kunna utveckla och vidmakthålla en god, från allt öfversitteri skiljd militäroch korps-anda samt den sammanhållning, som är oundviklig, om ett inom hvarje regemente eller korps önskvärdt broderskap och familjlif skall kunna uppstå. För att uppnå så väl det ena som andra är det ett vilkor sine qua non, att chefen söker, så vidt han förmår, hindra all slags kotterioch parti-bildning, all slags verkan af intriger, således ännu mindre sjelf är kotteri-man eller intrigör. Ehuru möjligen intet vapen tillförne egt större tillgång på dugliga chefs-ämnen än artilleriet — allt i följd af den, om man så får säga, på-nyttfödelse, som framlidne general Cardell inom detta vapen framalstrade, både hvad kunskaper och min Iarisk duglighet beträffar, så torde beklaglige-, för det närvarande, inom intet vapen bristen på dugliga chefs-ämnen vara större än inom artilleriet. En bidragande orsak härtill är den transplantering till andra, utom vapnet varande befattningar, som vid artilleriet egt rum. Till förestående reflexioner hafva vi blifvit förankledde af en tidnings-notis rörande en ifrågasatt blifvande chef för Wendes Artilleri-regemente, detta gamla, af general Cardell i hvarje hänseende så högt lyftade ridande artilleri. Det var en tid, då, möjligen inom hela armåen, detta regemente stod högst, i så väl militärisk duglighet som sann och god korps-anda. Genom mindre lyckligt valda chefer, tycks det som den sednare derstädes nu icke är så god som fordom; killiga af pressen bekantgjorda händelser bära härom vittnesbörd. Behof är således att detta regemente erhåller en chef, som 1 hvarje hänseende är sitt kall vuxen, således icke en så beskafrad, som låter det onda slå än djupare rötter. Den såsom blifvande chef i tidningarne designerade förre kaptenen vid regementet, nu mera t. f. fälttygmästaren Skytte är i intet afseende en sådan chet som regementet kräfver, synnerligast som han, om man får tro ryktet, icke säsom kapten var alldeles fri från upphof till mycket af det trassel;ysom vid regementet inträffat. En annan blifvande chet vore såleles högst önskansvärd: och går man något ner i graderna, således icke uteslutande gör afseende på innehafvarne af majors-befattningar, skall ibland dem, då hr Skytte tages till norm, åtskilliga finnas mera lämpliga till chefs-befattning än han, För att gifva stöd ät vårt här gjorda påstående, tillåta vi oss anföra några namn på personer, som vi, med afseende å regementets bästa och rikets sannskyldiga nytta, anse böra framför hr Skytte komma i fråga till regementets chef. Vid uppräknandet häraf anse vi oss skyldige förklara, att då vi förbigå regementets vördade öfverste-löjtnant, Tauson, så sker detta i följd af hans ålder; han är född 1788, således 76 år gammal; för 40 år sedan var han det mest framstående chefs-ämne inom hela artilleriet, men han blef, till föga båtnad för regementet och vapnet, åsidosatt för andra. Såsom till regements-chef passande angifva vi i främsta rummet majoren vid Göta Artilleri, t. f. landshöfdingen i Jemtland Lagercrantz, hvilken både såsom guvernör vid Krigs-akademien och t. f. landshöfding i Jemtland visat sig ega chets-egenskaper. Derefter vilja vi fästa uppmärksamheten vid majorerne vid Svea Artilleri-regemente Roos och Hägerflycht, den sednare, son af en af regementets förutvarande högt värderade chefer; förre kaptenen vid samma regemente n. m. infanterikorps-chefen von Knorring; majorerne vid Göta Artilleri Reuterskiöld och Reenstierna; majorerne vid Wendes Artilleri Geijer och von lssen: kaptenerne derstädes von Arbin och Carlsohn, slutligen kaptenerne vid Svea Artilleri Leijonhufvud och Staaf. Qui vivra verran Gammal Knekt.