Afventyraren. i Roman af förf. till Jean Vaubaronm. (Forts. fr. föreg. JF) En annan vagn stod utanför hotellets port, när Rolf anlände dit; och redan för nära en timma sedan hade en kurir begifvit sig af i förväg, för att laga att hästar hölles i beredskap vid de olika ombytesställena. Esmeralda väntade på Rolf. Den unga qvinnan var klädd i en reskappa af violett sammet, garnerad med något slags dyrbart skinn. En liten hatt af grå felb och till fasonen lik de hufvudbonader, som begagnades af den tidens unga sprättar, tycktes i hvarje ögonblick vara nära att falla af hennes hufvud; till den grad satt den på sned. Denna drägt gjorde Esmeralda ännu mera förtjusande än vanligt. Rolf sade henne det, och hon tackade honom med en kyss. Den vagn, i hvilken de unga tu skulle resa till det Förtrollade slottet, var särdeles beqväm, men till det yttre mycket simpel. Inga förgyllningar eller skulpturarbeten prydde densamma, och på dörrarne sågos hvarken några initialbokstäfver eller något vapen. Kusken och betjenten buro ett grått livre utan galoner. Hästarne voro rödbruna, stora och ståtliga, seldonen mycket enkla. Detta åkdon begagnades af Esmeralda när hon ville fara till något ställe, utan att ådraga sig uppmärksamhet. Rolf och hans nya älskarinna togo plats i vagnen, hvilken genast sattes i rörelse. Hästarne