Allt detta var vackert och imponerande såsom en minnesvård från hiänsvunna tider; men att någon menniska numera kunde bo der, det var omöjligt att gissa, när man utifrån såg de här och der instörtade murarne och fönsterrutorna, som öfverallt voro sönderslagna. — Hvad säger du om slottet? frågade Esmeralda småleende. — Jag säger att du drifvit gäck med mig Här kan man icke tillbringa natten... så vida man icke trifs i sällskap med ugglor. — Tror du det? — Ja, jag dömer efter utseendet. — Ytan bedrager ofta... Du skall få se, att jag talat sanut, om blott du ger dig aldrig så litet till tåls. I detta ögonblick stannade åkdonet utanför hufvudingången till borggården; Rolf och Esmeralda stego ur detsamma. Den unge mannen såg sig omkring. Allting vittnade om att denna boning, som synbarligen fordomdags varit inredd både dyrbart och beqvämligt, blifvit af den allt förstörande tiden på ett skonlöst sätt förhärjad. VII. Det fyrkantiga tornet. Några spår efter menniskofötter, intryckta i snön, voro de enda tecken, som angåfvo närvaron af folk på detta ödsliga ställe. Det syntes på Rolfs missnöjda min, att han gjort sig en helt annan föreställning om det Förtrollade slottet, öfver hvars invånare han nyss blifvit satt till konung.