— Säga till! utropade den unga qvinnan; åt hvem då? ... Hvem är du skyldig räkenskap för hvad du gör? Rolf kunde icke återhålla ett småleende. — Min stackars betjent, svarade han, min trogne Jakob skulle bli mycket orolig om jag vore borta äfven nästa natt, utan att han visste hvart jag tagit vägen... Han är den enda varelse som älskat mig här i verlden, innan jag blef älskad af dig. — Jaså, gå då, sade Esmeralda. Men skynda dig tillbaka; du skall veta att hvarje minut af din bortvaro kommer att förefalla mig lång som ett år. Sedan hon sagt detta, ringde hon häftigt på en klocka. Genast inträdde en kammartjenare. ismeralda gaf befallning om att en af de ekipager, som ständigt dag och natt stodo förspända och väntade på hotellets gård, skulle köra fram. Det var i en af dessa eleganta vagnar Rolf begaf sig till Richelieu-gatan. Akdonet stannade utanför det hus, å hvars vind den unge mannens anspråkslösa kammare var belägen. Herr Tremblayve ville icke taga Jakob med sig; han gaf honom derföre litet penningar och underrättade honom att han icke skulle komma hem på qvällen, och att det kunde hända, att han blef borta ett par tre dagar. Derefter satte han sig åter i vagnen och for tillbaka till Esmeraldas hotell, hvilket han nu betraktade nästan som vore det hans eget. (Forts)