nare voro på högsta modet. De förnämsta personer i landet eftersträfvade lyckan att bli bjudna till henne, och många adelsjunkrar, som icke umgingos hos henne, blygdes att tillstå det. Aldrig har en ung dam varit mera kurtiserad än Esmeralda, och dock, besynnerligt nog, hörde man icke talas om att hon fattat tycke för någon af sina beundrare. i Det hade icke gått lång tid förbi, innan Esmeralda förvärfvat sig ett oinskränkt välde öfver sina medbrottslingar. Då deras styresman efter förloppet af några månader dog, blef den unga qvinnan utropad till drottning öfver det besynnerliga samfundet. Det var denna kungliga värdighet hon nu ville afsäga sig till förmån för Rolf. Sådant var bufvudinnehållet af Esmeraldas berättelse, hvilken hon afslutade med dessa ord: — Denna oerhörda makt, lagd i mina händer, är blott en solfjäder; i dina, skall den blifva en spira... Rolf, antager du mitt anbud? Den unge mannen hade öfvervägt saken, medan Esmeralda talade, och redan fattat sitt beslut. Också svarade han, utan att tveka: — Jag antager. — Lefve konungen! utropade Esmeralda. Och lindande båda armarne kring sin älskares hals, tryckte hon honom hårdt till sitt bröst. — Nu, frågade hon derefter, torde den nye konungen säga mig, när han behagar mottaga sina undersåters hyllning. — Mina undersåter! utbrast Rolf skrattande. vilka äro de?