denna utan allt tvifvel på ett eller annat sätt nedtystad. Sällskapet räknade visserligen redan bland sina medlemmar några slösare, tillhörande landets ädlaste ätter; men de voro alldeles för fåtaliga. Ett ensamt fruntimmer, fritt från alla familjeband och tillika hos sig förenande ungdom, snille och skönhet, kunde i alla afseenden bäst befrämja falskmyntarnes intresse. Slumpen gjorde att en ibland dem flera gånger mött Esmeralda; han hade underrättat sig om hennes lefnadsförhållanden, och samfundets medlemmar hade enhälligt kommit öfverens om att de icke kunde träffa någon lämpligare person än henne. Det var intet tvifvel underkastadt, att ju icke Esmeralda, om hon blefve rik och kunde omgifva sig med en lyx, värdig hennes vackra utseende, snart skulle på sina lysande fester samla omkring sig en hel skara lättsinniga unga män, som ledsnat vid umgängeslifvet i de högre kretsarne. Hon skulle komma i ropet, och hennes hotell bli ett neutralt område, der falskmyntarne och sönerna till landets högst uppsatte män kunde formera bekantskap med hvarandra. Förslaget, sålunda framstäldt, var fullt an tagligt och blef äfven antaget. Ifrån denna dag uppträdde Esmeralda under pseudonymen fru San-Lucar (hvarföre detta spanska namn?) och förvånade Paris genom sina praktfulla ekipager. Snart talade man öfverallt om den förtjusande utländskan, hennes hotell och hennes soarger. Det dröjde icke länge förrän de sed