Dagens Nyheter – 11 april 1866, sida 1

—Ahl ja... Det är en sak, som jag kanske bör omtala, churu den för er saknar all betydelse... — Låt höra! — Jo, det guld ni skall bringa i allmänna rörelseu, är oäkta... Rsmeralda spratt till. — Falska penningar! utropade hon. — Ja, just det, sade den okände med den naturligaste min i verlden. — Men, min herre, ni vet väl att tillverkare och utprånglare af falskt mynt bli steglade på Greve-torget? .... — Jag är inte okunnig derom, mamsell. — Tycker ni måhända sådana framtidsutsigter äro ljusa? — Ni har intet att frukta. — Huru? — Jag säger att ni med gladt hopp kan blicka framtiden an... Ni löper icke den ringaste fara. — Bevisa mig det, om ni kan. — Jag skall försöka. Den okände meddelade Esmeralda en mycket mnoggraun redogörelse för affärens beskaffenhet och omfattning. Han sökte till en början visa henne att hon icke hade att göra med vanliga falskmyntare, som drefvo sitt handtverk i liten skala och till-följd af sin oskicklighet blefvo upptäckta och häktade, innan ännu tio af de mynt, de fabricera, hunnit utsläppas i rörelsen. Det var fråga om någonting rigtigt storartadt. Verkstäderna befuuno sig i ett gammalt slott, beläget några mil från Saint-Germain. Man hade uppfunnit en metallisk blandning, hittills okänd äfven af de lärde, och som