Dagens Nyheter – 10 april 1866, sida 3

garne af dessa underbara former i tusental, der de från den blomstertäckta marken stiga högt upp öfver trädens kronor och som ogenomträngliga nätverk slingra sig igenom växtmassorna. Hos oss, der markens blommor äro sparsammare, förekomma dessa former mindre talrika; men äfven här uppträda de än med sina egna stammar slingrande sig kring andra eller kring särskilda stöd, än med känsliga bladskaft eller till fina trådar omvandlade blad och blomgrenar fästande sig vid något föremål för att så sträfva upp till ljus och frihet. Och i sanning, när man ser, huru dessa växter (såsom Humle, Ceropegia m. fl. andra) med sina yngsta skott svänga omkring, ofta beskrifvande en omkrets af ända till 16 fot, vandrande med spetsen 33 tum i timman för att söka något hvartill den må sig hålla, huru arter af Solanum, Clematis, Tropxeolum m. 4. med sina bladskaft fatta om ett föremål, dervid förtjockas och bli vedhårda för att ej släppa sitt tag; huru klängena hos Ampelopsis delas i fina trådar, som med sina spetsar krypa omkring sökande sig en liten ojemnhet att stanna uti, der de uppsvälla till häftvårtor och sedan bli så hårda, att dessa svaga trådar kunna uthärda skålpundstyngder; eller huru Cobsean upplöser sina blad i ett knippe af hundratals nerver, hvilka, likasom fladdrande lockar, föras af vinden hit och dit och, elastiska som de i hög grad äro samt väpnade i spetsen med en vedhård, nålskarp udd, hugga sig fast i det föremål, som kan uppehålla den; och slutligen huru hos vinrankan och vissa gurkväxter blomgrenarne omvandlats till klängen, som af nyskotten svängas omkring, tills de, sjelfva stadde i hastig rörelse hit och dit, i korkskruflika böjningar flera hvarf gripa kring sitt stöd med fast säkerhet, visserligen tycker man sig häri se uppenbarelser af en kraft, som är något mera än blott vegetabilisk. I sednare tider har ingen med så mycken ihärdighet och skarpsinne, som den ryktbare Darwin, iakttagit och experimenrat med dessa rörelsefenomener; och nyligen har han häröfver offentliggjort en afhandling, som öfver frågan kastar ett nytt ljus och ställer den i samband med andra, som röra växtmångfaldens upphof och formernas utbildning. Som bekant, är Darwin nutidens förkämpe för den åsigt, att den lefvande naturen är stadd i en fortgående skapelse, och att organernas former betingas af organismernas ändamål. Om man nu med Lindley delar växtriket i 59 stora grupper, så se vi, att mera än hälften af dessa hufvudtyper innefatta äfven slingerväxter, hvarföre Darwin antager, att rörelseförmågan finnes, om än outvecklad eller förJorad, hos nästan hvarje växt. De fingo denna egenskap för att nå ljuset och utsätta den största yta af blad för dess verkan och den fria luftens; och detta ändamål uppnå de under användande af det möjligaste minsta qvantum af organiskt ämne, i motsats t. ex. mot träden, som förbrukas så mycket till stammen och sina grenar. Flera skäl finnas, hvilka, enligt Darwins åsigt, tala för det antagandet, att under loppet af skapelsens åldrar och utveckling de olika slagen af slingerväxter ötvergått i hvarandra, så att de, som nu fästa sig med tillhjelp af känsliga bladskaft eller blad, hade förut helt enkelt omvYridande stammar, och att de, som ega egna klängen såsom häftemedel, fordom blott hade bladen härtill; ty i den mån de förvärfvade en ny egenskap förlora de den de egt förut, och dessa ombyten betingas i hvarje fall af de förändringar, som växterna i andra organer undergå till följe af förändrade behof. Få t. ex. sådana växter, som förr slingrade sig med sina stammar, dem tjockare, afdelade i kortare ledstycken, så behöfva de mera hjelp af känsliga blad med vidfästningsförmåga, och från denna modifikation till de klängebärande äro öfvergångarne alldeles omärkliga. Man har dessutom exempel på, att växter, som i sitt hemland aldrig slingra sig, göra det om de flyttas till ett annat; vår vanliga Qvesved (50Janum Dulcamara) slingrar sig kring ett smalt och böjligt, men ej kring ett tjockt och stadigt, stöd; detta kan man anse som första stadiet af denna egenskap; men Tecoma radicans slingrar sig knappast alls, ehuru den tillhör en mycket stor grupp af slingerväxter, så att här synes denna förmåga hafva förlorats; ja vissa varieteter af Störbönan (Phaseolus) ha ett slags skott, som äro tjockare och ej kunna slingra sig, medan andra äro böjliga och vridna, och hos ett slägte af ärtväxterna, nemligen Lathyrus, se vi, att af trenne närstående arter en har blad med klänge, en annan klänge utan blad och hos den tredje finnes ej heller något blad, men klänget har antagit bladform. Att denna rörelseoch känselförmåga ej allmännare förekommer i växtriket härleder sig klarligen deraf, att växterna äro fästade i jorden och att näring tillföres dem der af vinden och regnet. Om orsaken till dessa företeelser ha många olika åsigter uttalats, utan att man ännu kan våga tro den vara funnen. Sednast har Duchartre framställt den på experimenter stödda öfvertygelsen, att det finnes två slag af slingerväxter, som förhålla sig olika till ljuset, i det att det ena under frånvaro af ljus förlorar förmågan att slingra sig, medan det andra behåller den utan minsta förändring.