Dagens Nyheter – 10 april 1866, sida 2

blåsa iantarer vid Johannis plan. Hannolikt hade herrarne dryckesvaror med sig, hvilka de tömde, och drucko skålar, under skrål, hurrande och blåsande. Hela trakten blef deraf störd i sin nattro — slutligen kom dock polis tillstädes och gjorde slut på oskicket. BEAR EE Åverkan å telegrafen. Sistlidne tisdags förmiddag företog sig en dräng i Elfkarleby det orådet att helt tvärt afklippa all telegrafkorrespondens mellan Norrland och södra Sverige derigenom att han fällde träd öfver telegraflinien, så att icke allenast trådarne afslogos på flere ställen, utan äfven åtskilliga stolpar krossades. Till råga härpå brydde han sig icke en gång om, vare sig af liknöjdhet eller fruktan, att underrätta den närboende telegrafvaktaren om förhållandet, utan aflägsnade sig helt enkelt, lemnande åt andra att afhjelpa skadan. Telegrafstyrelsen, till hvilken saken lärer vara inrapporterad, kommer säkerligen att härvidlag statuera ett exempel, som man hoppas skall för framtiden afskräcka andra från lusten för dylika ogerningar, och tvifvelsutan lärer nog den ifrågavarande drängen få dyrt umgälla sitt däd. Vidskepelse, Från Töreboda skrifves: Såsom ett kuriosum eller kanske ett bevis på ännu rådande vidskepelse, torde förtjena omnämnas att en fullt ut lika trovärdig profetia, som den för några år sedan i afseende å välas slut,, här är i svang bland folket. Det heter nu att en så stark köld skall inträffa i denna månad, att sdel af Sveriges befolkning skall falla ett offer för densamma — äfvensom att hiskeliga jordbäfningar derefter skola följa — så att allt hvad lif och anda har skall varda till intet — allt för våra synders och vår otros skull. Jag har funderat och funderar hvarifrån slikt kan leda sin upprinnelse, men fåfängt — kanske läsaren är lyckligare. Isen i Boitniska viken. Enligt underrättelser från Umeå, har den ännu i slutet af sistl. månad betydliga kölden i de norra trakterna så stärkt isarne, att till och med den 30 sistl. mars finnar kört lass öfver isen å Bottenviken, och sålunda full kommunikation isvägen öfver hafvet egt rum med våra finska grannar. Jules Favre, den förnämsta talaren på den liberala sidan inom Frankrikes lagstiftande församling, har nyligen med hela makten af sin vältalighet och sina upphöjda tänkesätt fästat sina landsmäns uppmärksamhet på en af de största och mest tillvexande olyckor, under hvilka Frankrike i våra dagar suckar. Det är en olycka, som sträcker sitt förderfliga inflytande äfven till alla andra länder. Hr Favre utpekar med rättvis harm, i hvilket förnedringstillstånd litteraturen, dramatiken och teatern befinna sig. Han visar den slående kontrasten mellan romanoch teaterförfattarens otyglade sjelfsvåld å ena sidan, samt alla de vidtagna försigtighetsmåtten mot tidningsskrifvaren och den offentlige talaren å den andra. En man kan få såra alla dygdens grundsatser, alla blygsamhetens instinkter, alla anständiga känslor, vare sig hos man eller qvinna, om han skrifver romaner, om han författar pjeser eller om han styr en teater. Ilan kan få utgifva noveller, för hvilka Faublas författare skulle blygas; han kan få skrifva och uppföra lustspel med scener, sådana som hofmemoirerna omtala från den mest förderfvade franska monwarkismens hjortpark; han kan få fylla scenen med trupper af qvinnnor, hvilka äro nakna liksom Eva, men icke blygas för sin nakenhet såsom Eva. Allt detta kan han göra i vår tids Paris, och om han gör det bra, är ban dagens hjelte; han blir sögsta hönset i den fina verlden och mottages med öppna armar i sjelfva det kejserliga hofvets aldra för-. troligaste krets. Men om någon vågar säga i en tidning eller i ett tal, att han beundrar den engelska konstitutionen eller finner något fel med en kejserlig fransk kungörelse, så kan han vara säker på att få sin tidning indragen och må skatta sig lycklig om han icke sjelf blir nödgad. att fly landet eller får busrum i ett fängelse. i Se LEE