Herr Tremblayes kärleksäfventyr retade den unga qvinnan. Hon delade hans hat och hans förhoppningar; med honom drömde hon om hämndens ljuflighet, med honom sörjde hon öfver att den blifvit drifven för långt. När Rolf slutat, hade Esmeralda feber; en stark rodnad färgade hennes kinder, och hennes ögon blixtrade likasom diamanter. Hon var outsägligt skön; Rolf föll på knä framför henne och hviskade: — Jag gjorde rätt i att icke dö!..