Dagens Nyheter – 10 april 1866, sida 1

Afventyraren. Roman af förf. till ;Jean Vaubaröon. (Forts. fr. föreg. AZ) — Väcker detta förhållande er förvåning? — Nej, visst icke... Ni kan ej bo nog beqvämt, nog praktfullt, men... — Hvad menar ni? — Jag får gratulera er till att hastigt ha. gjort lycka... ty ni är ju rik, eller huru? — Ja, svaräde Esmeralda, mycket rik... — Fönnögenhet skapar visserligen icke lycka, men bidrager dertill, sade Rolf helt filosofiskt Ni hat ärft, förmodar jag? — Hvem skall väl jag hä fått ärfva? — Någon slägtinge... — Jag har inga slägtingar. — Jaså... Då har ni väl fått er magnifika våning på något annat sätt, sade Rolf. Den unge mannens ton hade mycket förändrats; dess ömma, välmenande uttryck vär alldeles borta, och i stället låg någonting kallt, nästan. gäckande deri. Anledniligen till denna förändring var helt enkelt den att Rolf fullt och fast trodde det Esmeralda sökte bedraga honom. Han skulle tusen gånger heldre ha hört henne öppet tillstå att hon var regentens eller någon generalförpaktares mätress. Huru var det eljest möjligt att förklara den verkligt kungliga lyx hvåraf hoå — fordom medlem af ett tjufband — nu var omgifven? Esmeralda läste, likasom i en öppen bok, allt hvad som försiggick inom Rolf.