Dagens Nyheter – 10 april 1866, sida 1

— Må ske, sade Rolf. Esmeralda giek fram till en chiffonier, öppnade den och tog derur en liten kristallflaska, fylld med en vätska, genomskinlig såsom det klaraste källvatten. Derpå kom hon tillbaka till eldstaden; hållande denna flaska i handen. — Illvad är detta? frågade Rolf. — Ett gift som dödar ögonbliekligt och utan att förorsaka någon smärta... — Räcker det till för två personer? — Innehållet i denna flaska skulle kunna döda minst hundra menniskor; en knappnålsudd, doppad i denna vätska och instucken i armen, dödar lika håstigt och säkert som en kula, hvilken träffat hjertat. Hon ställde flaskan på eldetåden, fyllde tvenne glas till hälften med vin och sade, i det hon fattade flaskan för att hälla en droppe af dess innehåll i hvardera vinglaset: — Vi skola dela... Men den unge mannen hejdade henne. Sedan en stund bade han ändrat mening och ville icke längre dö. Han hade insett hela djäpet och vidden af Esmeraldas kärlek till hönom. Hans trötthet vid lifvet hade försvunnit likasom genom ett trollslag, och han tänkte endäst på en sak: att Esmeralda vat ung och vacker, att hon älskade honom och kunde skapa honom många lyckliga stunder. När Esmeralda förvånad såg sig om tog han henne i sina armar och närmade sina glödahde läppar till hennes lilla öra, hvilket man skulle ha kunnat tro vara skulpteradt i vit Carraramarmor af Phidias, hviskade han: