Dagens Nyheter – 10 april 1866, sida 1

— Min vän, sade hon till honom långsamt och allvarligt, jag skall anförtro er en stor ;hemlighet, låta er veta hvarifrån jag fått min rikedom ... Jag öfverlemnar då mitt öde i era händer; men om ni inte älskar mig, vill jag med nöje dö... En pendyl, som hade sin plats ofvanför eldstaden i den lilla salongen, slog nu sju, och ljuset inträngde i rummet, oaktadt gardinerna vöro nedfällda. Rolf kastade en blick på perdylen. och strök sig med handen öfver pannan. Klockan var sju, sjelfmordets timma hade slagit. Esmeralda hade med uppmärksamhet följt rigtningen af hans blick. Hon blef blek som ett lik i ansigtet; och då Rolf åter kastade ögonen på henne, öfverraskades han af hennes upprördå, förtviflade utseende. — Vill du ännu dö? sade hon med bruten, nästan oigenkänlig röst. — Ja, det vill jag. — Är det då ingenting som längre fäster dig vid lifvet? — Intet. Esmeraldas ögonbryn sammandrogos könvulsiviskt; Rolfs sista ord hade träffat henne, likasom ett dolkstygn, i hjertat. Men snart blef: hennes anlete åter lugnt. — Välan, sade hon, låt oss dö tillsammåns! — Hvad! utropade Rolf, ni vill... — Dö med dig, då jag ej får lefva med dig ... Ja, jag vill det, och jag ber af hela min själ att du unnar mig åtminstone den tillfredåställelsen.