Dagens Nyheter – 9 april 1866, sida 2

utan att jag hade er bild i mitt hjert a eller ert namn på mina läppar. — Och sedan den tiden, frågade herr Tremblaye med tviflande min, sedan den tiden har ni varit trogen mitt minne... , Esmeralda räckte fram handen. — Jag har varit trogen till själ och kropp! sade hon i högtidlig ton. Rolf, jag svär det! Ett leende krusade den unge mannens läppar. Det syntes tydligen att han icke satte någon synnerlig tro till Esmeraldas försäkran. — Ah! utropade denna, ni tviflar! — Kära barn, genmälde herr Tremblaye mycket lugnt, inte är ni skyldig mig någon räkenskap för era känslor eller handlingar. — Det är sannt, sade Esmeralda djupt bedröfvad, inte lär ni fordra någon räkenskap af mig... Hvad bryr ni er om mig? Intet. Ni betraktar mig endast såsom en bekant, mot hvilken ni visserligen har mycket att anmärka, men som ni dock icke föraktar. Rolf ville svara; men den unga qvinnan gaf honom icke tid dertill. Hon fortfor: — Och likväl skulle jag heldre ha låtit döda mig hundra gånger, än en, enda ging varit er otrogen ... Jag kan icke begära att ni skall tro mig, I men det är sanning. Rolf svarade icke. Han kastade en blick öfver rummet och alla de dyrbara föremål, som funnos deri. — Hvem rår. om den våning, i hvilken vi befinna oss? frågade han efter en stund. — Jag, svarade Esmeralda. — Ah! utbrast Rolf. (Forts.