Dagens Nyheter – 9 april 1866, sida 2

hade Rolf sagt. att han ämnade döda sig om två timmar. — Esmeralda, återtog Rolf, i det han fattade den unga qvinnans hand, hvad fattas er? Då Esmeralda kände sin hand vidröras af hans, gjorde hon en hastig rörelse, likasom vaknade hon ur en dröm. En svag rodnad uppsteg på hennes kinder och en blixt sköt fram ur hennes ögon. Hon mumlade sakta, liksom talade hon till sig sjelf: — Välan! om han vidhåller sin föresats att dö, skola vi följas åt till evigheten... Rolf uppfattade hennes ord och, vi måste till stå det, han erfor en djup sinnesrörelse. oo — Stackars barn... stackars barn, sade han. År det då verkligen sannt att ni älskar mig? — Om jag älskar honom! utropade Esmeralda; min Gud, han frågar om jag älskar honom! — Men när var jag nog lycklig.att vinna ert hjerta? — När!... Rolf, jag har älskat er ifrån första stunden jag såg er... från det ögonblick man presenterade er för mig... Men jag har först sednare kommit underfund med hela vidden af min kärlek; jag trodde i början att min ömma låga snart skulle slockna... Ack, jag enfaldiga toka!... Emellertid började jag spana efter er, när det redan var försent. Jag uppsökte värdshuset Gyllene skinnet; men ni hade då flyttat derifrån, och alla mina mått och steg för att komma er på spåren voro fruktlösa... Sedan lefde jag sorgliga dagar; ständigt tänkte jag på er, ja, jag kan försäkra er att icke en timma, icke en minut, ieke en sekund gick förbi,