Dagens Nyheter – 9 april 1866, sida 2

Esmeralda hade för andra gången fallit på knä för den unge mannen. — Sade ni detta, Rolt? frågade hon och kastade på honom en blick, som afspeglade hela den outsägliga sällhet hon i detta ögonblick erfor. — Jag sade det, och jag tänkte det, och jag tänker det ännu... Jag kommer ihåg hvartenda ord; ty, såsom jag nyss sade, det förefaller mig som hade allt detta händt i går. — Ack! utropade Esmeralda, i det hon reste sig upp, slingrade sina armar om Rolfs lif, tryckte honom hårdt till sitt bröst och kysste det briljanterade uret som han ännu höll i handen. Detta ur har bragt mig lycka!... Det är min talisman ... Ja, det är min talisman... — Hvarföre det? frågade Rolf, som icke rigtigt fattade anledningen till dessa besynnerliga utrop. — Hvad! fortfor den unga qvinnan, i det hon hänförd öfver all beskrifning öfverhöljde uret med kyssar, har ni då icke gissat att jag har detta ur att tacka för det jag kände igen er på maskeradbalen i natt. — Ah! utbrast Rolf, för hvilken ettljus gick upp, nu förstår jag .. Helt hastigt försvann det glada uttrycket i Esmeraldas blåa ögon. Leendet flydde från hennes läppar, och hela hennes ansigte antog en mägta dyster min. Denna plötsliga förvandling undgick icke Rolfs uppmärksamhet. — Hur är det med er? frågade han. Esmeralda svarade icke. Hennes blick förblef orörligt fästad på urets visare. Dessa pekade båda på half sju; Halfannan timma förut