— Men dessa män... dessa skälmar som bestulo er... ni visste ju att jag var deras medbrottsling? — Deras medbrottsling? Nej, det har jag svårt att tro. Förmodligen var ni blott ett blindt verktyg i deras händer... Ni måste lyda dem. Om ni sjelf fått bestämma ert handlingssätt, skulle ni säkerligen aldrig ha tagit en enda louisdor utaf mig. Man kan icke säga sig vara medbrottsling åt dem, hvilkas slaf man är. Beviset derpå är att ni skickade tillbaka allt hvad ni kunde rädda bland spillrorna efter mitt skeppsbrott, d. v. s. er andel af bytet. Esmeralda svarade icke; hon gret. Men det var glädjetårar som denna gång trillade utför hennes sammetslena kinder. Rolf framtog sitt ur, visade det för Esmeralda och fortfor sålunda: — O! jag minnes, såsom hade det varit i går, den dag, då jag för andra gången under mitt vistande på värdshuset Gyllene skinnet fick mottaga ett litet paket, hvarå mitt namn stod skrifvet ... Jag öppnade paketet; det inneslöt detta ur, detta ur, som för mig är en skatt, en relik!... Och bredvid uret låg en liten biljett, hvilken innehöll blott dessa två ord: Från Esmeralda. Jag tryckte uret och biljetten till mina läppar och utropade: Stackars flicka!... Hon är en ädel varelse, som dukat under i,lifvets kamp! ... Stackars barn!... Gud hade visst ej skapat henne till medbrottsling åt dessa skurkar! . så ung!... så skön! ... så mycket hjerta! s.. och så djupt sjunken! Hvarföre kommer hon ej till mig, som ännu skulle kunna älska henne och göra henne värdig min kärlek?